Tornugglan (Tyto alba) är en mytomspunnen fågel som de flesta fågelskådare drömmer om att få se i Sverige. Den har tidigare varit en regelbunden häckare främst i Skåne men också på Öland och Gotland men har försvunnit succesivt under de senaste årtiondena. Nu är det högst osäkert om det fortfarande finns kvar något par. Det är kanske inte en fågel man förknippar med vintern men faktum är att det är en stannfågel hos oss och brukar kunna överleva vintrarna genom att hålla till i en stor lada där den kan jaga möss och råttor. Tornugglan får således bli denna månads art.
Tornugglan föredrar i sitt biotopval öppna marker i kulturlandskap och slättbygder, framför allt områden med betesmarker omväxlande med våtmarker. Häckade tidigare gärna i kyrktorn i Sverige. Vid sekelskiftet blev det dock en vana att alla öppningar i kyrktorn stängdes, varefter tornugglan påträffades häckande främst i ladugårdsbyggnader och stora logar. Ofta utnyttjas någon form av bolåda inne i ladan under häckningsperioden.
Tornugglans utbredning i Sverige har framför allt varit koncentrerad till Skånes södra, västra och nordvästra delar men även till Kristiansstadsslätten. Första fyndet av arten i Sverige gjordes på ett fartyg i Ystad 1834. Följande årtionden ökade antalet fynd successivt i Skåne och ökningen var särskilt märkbar under 1860-talet. På 1870- och 1880-talen fanns tornugglor i minst 50 skånska kyrkor, medan stammen uppskattades till cirka 25 par i början av 1900-talet. Fram till 1939 är uppgifterna mycket osäkra. De stränga vintrarna 1939–42 eliminerade dock nästan hela det fåtaliga svenska beståndet. Därefter har en tämligen kontinuerlig uppföljning av tornugglestammen skett. I slutet av 1950- och början av 60-talet fanns åter 25–30 kända par i Skåne (1961 konstaterades 18 häckningar). Under 1960- och 1970-talen minskade dock stammen successivt och den sista häckningen i samband med regelbunden förekomst konstaterades 1984. Under 1990-talet genomfördes enstaka häckningar i Skåne. 2003 konstaterades en säker häckning på lokal i Skåne (två kullar), men därefter är veterligen ingen ytterligare funnen. Sedan 1992 har tornugglan rapporterats årligen från södra och mellersta Gotland och lyckade häckningar konstaterades 2001 och 2002 (de första kända på ön). Möjligen har arten häckat även på Öland under 00-talet.
Främsta orsaken till tornugglans tillbakagång i Sverige torde vara det moderna jordbrukets utveckling mot en alltmer utpräglad kreaturlös drift, varvid allt färre våt- och torrmarksbeten hävdas. Uppodling och täckdikning, igenväxning med sly eller skogsplantering av tidigare betesmarker har medfört allt färre platser med goda jaktbiotoper för tornugglan. Förutom människan, vinterkyla och snö har den adulta tornugglan få fiender. Tornugglan har en dålig förmåga att bygga upp fettreserver, vilket gör den känslig för längre perioder av dåligt och kyligt väder. Detta är en trolig förklaring till varför arten är i starkt behov av att kunna komma inomhus, åtminstone vintertid. Då ladorna numera ofta helt stängs igen, främst på grund av moderniserat fläkt- och ventilationssystem men också som åtgärd mot sanitära olägenheter orsakade av tamduvor, kan detta ses som ett allvarligt hot.
Omfattande kampanjer med uppsättning av bolådor i byggnader som ligger i anslutning till goda födosöksmarker har tidvis skett på Öland, Gotland och i Skåne, vilket har gett visst resultat. Detta förutsätter dock att de smågnagarrika markerna inte reduceras i areal eller förstörs i landskapet runt boplatserna. Anläggning av trädesmarker, t.ex. odlings- och sprutfria skyddszoner längs diken, vägar eller stenmurar, inom ett par kilometers radie från lämpliga boplatser, kan öka födotillgången och därmed bidra till skyddet av arten.
Ett antal olika projekt har varit aktiva i Skåne och Öland men aktiviteten är just nu låg och mycket av arbetet sker i tystnad då eventuella häckningar måste skyddas och hållas hemliga. Vi får hoppas att denna art återigen kan etablera sig i Sverige och glädja fågelskådare och andra naturintresserade med sin spöklika skepnad och spännande levnadsvanor.
