Intervju med Gösta Friberg – Ölands ”ängshöksterapeut”

Hur kommer det sig att du satsade just på ängshökarna som en fågel att engagera sig i?

– Det beror faktiskt på att 2013 upptäckte jag plötsligt att det var en ängshökshona som gick upp och ned på ett och samma ställe här ute. Då ringde jag bonden och berättade att det är en häckning i hans åker. Får jag lov att skydda den och kan du låta bli att skörda 25 x 25 meter, höftade jag till med bara.

Det var ok vilket till slut ledde till att två ungar föddes. Vartannat år har de kommit tillbaka och idag finns tre hägnade bon på denna vall.

– Samtidigt visade det sig att länsstyrelsen hade märkt att antalet par hade minskat högst dramatiskt och då bestämdes det att vi måste försöka rädda arten på Öland. Då föll det sig väl naturligt att fråga mig om jag kunde fortsätta lite grand, tillägger Gösta och ler brett.

Allt detta har gjort att intresset för ängshökarna bara växt för Gösta, och genom timmar av studerande av fåglarna kan han känna igen i stort sett alla pars personligheter och deras olika egenheter. Han berättar även hur fåglarna ofta lever i kolonier vilket är ganska ovanligt bland rovfåglar. Hanarna hjälper varandra – en sitter i beredskap när resten är ute och jagar.

– Honorna är däremot inte jätteförtjusta i varandra, påpekar Gösta och tittar ut över ängen, de sitter nästan alltid på 50 meters avstånd och tittar lite surt på varandra. Det är alltså lite olika mellan könen, men alla håller ihop, de hör ihop så att säga och hjälper varandra på de mest oväntade sätt.

Hur många par ängshökar häckar det på Öland idag?

– Idag har 21 par med säkerhet påbörjat häckning, men här på Öland fanns det samtidigt samma dag den 31 maj 34 par, det är en ökning med 30 % sedan vi nådde botten, berättar Gösta. Nu har vi vänt kurvan uppåt igen. Det största antalet som häckat på Öland är 45 par så vi har inte så långt kvar till den nivån igen.

Öland är det landskap i Sverige med flest häckande ängshökspar. Östergötland, Uppland och Gotland har runt två par. Skåne hade tidigare två par men de är borta nu. Västmanland slår till med något par då och då. Det är fortfarande ett frågetecken kring varför det är fördelat på detta sätt, men en orsak till att Öland är populärt är att många hanar ofta kommer tillbaka till samma ställe som de är födda på. Honorna däremot är inte lika bundna till ett ställe utan byter från år till år.

– Tjejerna är lite mer lättfotade, de kan häcka med en holländare ena året, sedan häckar de med en polack. Så flyger de till Öland och sedan Gotland och tillbaka till Holland. Det gör att ängshökarna är en av de rovfågelarter som har störst genetisk variation, säger Gösta.

Intervjun avbryts av att ängshökarna återigen dyker upp över åkern och cirkulerar över sina bon, i denna stund berättar Gösta om vad som sker när ungarna börjar växa.

– När ungarna har fått en viss storlek så tycker sig honorna ha rätt till en viss egentid, de vill inte ligga och lyssna på barnskrik utan de vill upp och flyga och se sig om och bidra med lite till menyn. Kanske fånga någon guldbagge, majbagge eller slända till ungarna. Nu är frihetstiden inne för många av honorna och det innebär att hanarna inte längre kan sätta sig i depå och ta igen sig. Upptäcker hon honom, blir det ett himla liv.

Varför är ängshök en hotad art?

Gösta lägger fram olika möjliga skäl till att just denna art är hotad.

– När det gäller Sverige har de börjat häcka i lusernvallar vilket är en ny företeelse. Då har de ingen chans att få ut några ungar eftersom vallarna skördas väldigt tidigt, så det är nog huvudskälet. Honorna från kontinenten har tagit med sig ofoget att häcka i åker.

Ängshökar är även den fågel som flyger långa sträckor under flyttningen. Från Sverige tar de sig ner till Sahelbältet, söder om Sahara, till bland annat Tchad och omkringliggande länder. Där är basfödan gräshoppor, vilket är en art som varierar i mängd från år till år.

– Just i år har där funnits mycket gräshoppor, konstaterar Gösta, så det kanske är därför vi har fått hem så mycket ängshökar – alla har överlevt vintern och var vältankade när de skulle ut över Medelhavet.

Det finns dock inget skäl till att ängshökarna har minskat under flytten. De flyger över Grekland, som är ett land där de inte dödas i nöjesjakt. Minskningen har mer att göra med biotopförändringar här hemma – till exempel utdikningar och massiva röjningar på alvaret.

– Det finns inte längre lika mycket naturliga gräsmarker som det fanns förut, myrar och agmyrar dräneras och görs till betesmarker, berättar han. Sett till alla aspekter så är det nog förstörelse av häckningsmiljöerna som är det stora problemet.

Nya fröblandningar på vallarna har gjort dessa attraktiva – lagom höga, täta och inga körspår. Ängshökshonorna väljer då hellre de nya vallarna än naturliga marker. Vallarna är ett hot då de häckande fåglarna utsätts för slåttermaskinerna just när äggen lagts. Några ruvande honor stryker med varje år. Överlevarna tvingas lägga om – ej sällan i en ny vall.

– Ungefär 2010 kom det in en fröblandning där man blandade in lucern i större grad och även ett styvare grässlag. Det här gör att när ängshöken kommer hem över Ölands södra udde, är det första den ser en 50 cm hög, tät gröda utan sprutspår. Det hade uppstått en ”perfekt” miljö.

Även besprutning av insekter nere i Afrika leder till att arten minskar.
– Ju mer specialist man är som fågel, desto svårare blir det när vi ställer till med elände. Är man en allätande kaja så kvittar det vad man äter. Det kan vara en rutten potatis som ramlat av en vagn. Är man en storspov med sin speciellt fint krökta näbb som man haft i ett par miljoner år, och plötsligt inte kan köra ner den längre för att det är för torrt, ja, då är det rökt. Vi är hänsynslösa mot specialisterna.

Vad gör ni här på Öland för att hjälpa arten?

Gösta berättar om hur man försöker hitta dem i tid innan skörd, markera ut områden, diskutera med bonden och sätta upp nät. Därefter kontrolleras bona för att se till att allt går till som det ska. Detta gäller främst de som häckar på vallarna på Öland. De som häckar på Alvaret klarar sig bättre. Alvaret sträcker sig över stora delar av södra Öland och det är hit man nu vill få tillbaka ängshökarna som häckande fåglar.

– Vi försöker vintertid att promenera över Alvaret och hitta ställen där det finns 100x100m obruten tokmark (mark med busken Ölandstok, reds. anm), klargör Gösta. Kan man hitta sådan och se till att det inte kommer några betesdjur in där och tar bort några enar så att korpar och hökar inte kan sitta där – då skapar vi en möjlig tomt för ängshöken när den kommer hem.

Det är på detta sätt viktigt att få tillbaka så många par av arten som möjligt för att det sedan kan födas honor som i sin tur väljer naturbetesmark. Även tillgodoseendet av våra konstgjorda tomter på vallarna som görs är viktigt för att arten ska trivas och kunna återhämta sig. Metoden är endast kortsiktig, därför konstaterar Gösta att det även krävs mer långsiktiga mål. De konstgjorda tomterna är dock en bra bit på vägen för att ängshöken inte längre ska klassas som akut hotad.

Idag engagerar sig ett tjugotal personer på Öland i frågan om ängshökens överlevnad. Några har även blivit ”adoptivföräldrar”, vilket gjort att arbetet med att bevaka häckningsplatserna underlättats.

Efter ett tags diskuterande om hur bona görs, kommer vi även in på hur länge ängshökarna använder sina bon. Gösta berättar att det tar ungefär tio dagar för arten att bestämma sig och sedan tar det cirka fem dagar för dem att lägga upp till fem ägg.

– Sedan tar det 28 – 29 dagar att ruva, därefter 28 – 29 dagar att få första ungen att erhålla ett flaxcertifikat, säger han. Flaxcertifikat utfärdas när de kommer upp en meter över marken och lyckas flyga en cirkel med 5 – 6 meter och sedan ramlar ner. Då pratar vi om två och en halv månad totalt sett.

Efter att de tagit flaxcertifikatet, är det inte långt kvar till B- och A-certifikatet. A-certifikatet innebär att de kan flyga obehindrat, genom att ta höjd och leka.

– Då tar ofta mamman med dem 300 – 400 meter bort från födelseplatsen. I början flyger de tillbaka och sover i boet några dagar, men sakta men säkert avvänjer hon dem från boet. Sedan sticker plötsligt mamman och då är det bara pappan kvar och till slut drar han också. Det är ju i och för sig programmerat, men man kan inte låta bli att fascineras ändå. Och individuella variationer är mer regel än undantag.

Projektet finansieras idag främst med privata bidrag och gåvor. Arbetet sker nästan uteslutande helt ideellt av Gösta och Svalgården samt hans engagerade medhjälpare.

Under tiden intervjun pågår ser vi ängshökarna på nära håll när de flyger över vallen, vilket gör det lättare att skaffa sig en bild av vad Gösta vill förmedla. För att arten ska överleva och breda ut sig över större delar av Sverige krävs engagemang av privatpersoner. Att då även kunna förmedla sin kunskap till andra i övriga landet är viktigt för att andra ska haka på och kunna hjälpa till. Med det tackar vi Gösta för intervjun och för hans enorma engagemang och drivkraft med att hjälpa ängshöken.

//RäddaEnArt (Lisen och Magnus Rignell)