Fjällgås (Anser erythropus) är en liten grå gås som häckar i nordligaste Sverige och Sibirien och vars population har minskat drastiskt under 1900-talet. Så här års anländer den så smått till fjällen där den har sina häckplatser och passar därmed bra som månadens art nu i maj. Ett hot mot fjällgåsen är jakten på övervintringsplatserna runt Svarta havet och därför försöker man lära fåglarna att flytta mot sydväst istället för att övervintra i norra Europa. Ett projekt som först nu börjar ge resultat.
Fjällgåsen påminner om den närbesläktade bläsgåsen. Vissa karaktärer skiljer de dock åt bland annat är de mindre, mörkare, har kortare hals och näbb och brant panna samt en tydlig gul ring runt ögonen. Det är vår minsta gås som mäter 53 till 66 centimeter, det vill säga samma storlek som en gräsand.
Fjällgåsens häckningsbiotop sträcker sig från björkzonen och upp ovan trädgränsen till ungefär 700 meters höjd. Fjällgåsen häckar ofta i mindre grupper och föredrar områden där gräset är lågt, i områden med vatten, från myrmark, mindre gölar och bäckar till större sjösystem. Häckningsområdet har alltsedan 1940-talet successivt minskat och den nuvarande utbredningen är begränsad till ett område i svenska Lappland (där förstärkning av beståndet skett genom utsättning) och ett i norska Finnmark. Världspopulationen, som uppskattas till 20 000-25 000 individer, visar en nedåtgående trend liksom den svensk/norska populationen. Den totala svenska och norska populationen uppskattades 1980 till 160-260 individer och vid 1990-talets början till cirka 60 häckande par. Antalet häckande par i Sverige uppskattas för närvarande till 15-25 par men har under senaste decenniet ökat långsamt.
Den ursprungliga svenska populationen av fjällgås är utdöd sedan 1990-talet och beståndet som finns idag är sannolikt en blandning av utplanterade och ursprungliga fjällgäss och dess avkommor. Så sent som i slutet av 1930-talet var dock fjällgåsen en relativt vanlig art i svenska fjällen. Fjällgåsen klassas internationellt som globalt hotad (VU) idag och är den enda i Sverige häckande fågelarten som förts upp i denna kategori. Fjällgåsens kraftiga tillbakagång från mitten av 1900-talet kan troligen förklaras av flera samverkande negativa faktorer. I häckningsområdena kan ökade störningar, illegal jakt och vattenkraftsutbyggnad samt rödrävens expansion till högre zoner i fjällen ha medverkat till artens tillbakagång. Även igenväxning av slåttermarker vid Norrlandskusten och i inlandet kan vara bidragande till tillbakagången i vårt land. En starkt bidragande orsak till minskningen har också varit problem i rast- och övervintringsområden utefter den sydostliga sträckvägen. Längs denna flyttväg förekommer sedan länge en intensiv jakt på fjällgäss. På rastplatser och i vinterkvarter utefter denna flyttväg har även biotopförsämring (torrläggning, överdämning, ändrad markanvändning och industrialisering) inverkat negativt på beståndet. En av tidigare målsättningarna i bevarandearbetet har därför varit att få fjällgässen att flytta till områden med säkrare rast- och övervintringslokaler. Vitkindade gäss, som flyttar mot sydväst och övervintrar i Nederländerna, har används som fosterföräldrar till fjällgåsungarna. De utsatta fjällgåsungarna blev då präglade på den lokal där de lärt sig flyga och återvänder till utsättningslokalerna, medan fosterföräldrarna sökte sig tillbaka till sina tidigare häckningsplatser.
Projekt Fjällgås bildades i slutet av 1970-talet. Projektet driva av Svenska Jägareförbundet, stiftelsen Nordens Ark och Norrbottens Ornitologiska Förening. Projektet har ett enda syfte och det är att fjällgåsen ska återfå sitt naturliga utbredningsområde i svenska fjällen. Projektet har också bedrivit uppfödning av fjällgäss för att få fram ungar för utsättning i tidigare häckningsområden och därigenom förstärka den kvarvarande populationen. Under 2000-talet har Projekt Fjällgås nystartat och byggt upp en avelspopulation som bygger på fjällgäss som fångats på västryska tundran. De första utsättningarna efter nystarten skedde i försöksform 2010. Vid dessa utsättningar användes inte vitkindade gäss som forsterföräldrar utan projektet försöker hitta ett sätt för de inplanterade fjällgässen att ansluta sig till flockar av vilda fjällgäss. Fram t.o.m 2020 har mer än 600 fjällgäss satts ut. Arbetet sker i samverkan med myndigheter och organisationer i flera länder. I mars 2011 fastställdes också det svenska åtgärdsprogrammet för fjällgås.
>> Läs mer om fjällgåsen här och hur du kan bidra till projektet
>>Läs åtgärdsprogrammet för fjällgås här
